|
Balans webbsidor underhålls och utvecklas av:
Webmaster
Kajsa-Lena
Svensson
(Bitr. Webmaster)
Ulla
Lundström
(Bitr. Webmaster)
|
|
Skriv vad du tycker till oss!
Kanske kan vi publicera din text här på hemsidan.
Skicka oss
e-post
För att minska den sjukes och de anhörigas lidande behövs personligt
ombud, som samordnar insatser i den sjukes liv. Personligt ombud
informerar också om den sjukes rättigheter och möjligheter. Stora
kostnader och mycket lidande kan sparas om man i ett tidigt läge i
krisen eller sjukdomen ser till helheten.
Det är viktigt att ej stressa, utan i lugn och ro sätta sig in i
patientens sits – med vänlighet, förståelse, värme, engagemang och
logiskt tänkande.
Samordningen mellan instanser i vården och bland myndigheterna fungerar
ofta alltför dåligt. Samordningen inom olika instanser är också ofta
mycket dålig. Personligt ombud fyller ofta en avgörande roll för
utgången av patientens ärende. Det finns många exempel på det i mitt och
mina vänner liv. Dock behövs FLER personliga ombud, så sjuka och lidande
ej blir nekade viktig hjälp i sina svåra livssituationer. Det är väl
värda skattepengar! Kostnaderna för landets vård och omsorg och för
andra sociala problem kan därmed minskas.
Hela och fungerande medmänniskor är en tillgång för landet. Men även de
som ej kan botas har rätt till ett värdigt liv. / Mats
Publicerad 2008-06-13
Du luras tro att Du är sjuk - säger Expressen
- Men var femte 'bipolär light' begår självmord
Den 18 maj hävdar Expressen att läkemedelsjättarna lanserar en helt
ny sjukdom under namnen ”Bipolär II eller Bipolär Light”. Hur man än
läser texten framstår diagnosen Bipolär II som en påhittad trenddiagnos
för att lura människor med mer eller mindre normala humörsvängningar att
livslångt använda nya, dyra, farliga och kanske verkningslösa mediciner.
Fortsättning följer här ...
Publicerad 2008-05-20
1. Undvik att sätta för höga mål på ditt arbete eller privat. Åta dig
inte alltför stort ansvar när du är nedstämd.
2. Prioritera några få göromål varje dag. Att du genomför det du
beslutat dig för.
3. Påminn dig själv om att du har rätt att göra färre saker och inte
behöver vara lika duktigt som normalt.
4. Försök att varje dag umgås med andra människor eller ringa några
vänner.
5. Förklara för dina närstående hur du mår.
6. Försök att bibehålla en fysisk aktivitet varje dag.
7. Fatta inga avgörande beslut om att byta arbete, flytta eller avbryta
ett förhållande.
8. Acceptera inte dina negativa tankar. De är en del av din nedstämdhet
och kommer att försvinna.
9. Det kommer att dröja en tid innan du mår bra. Ge dig själv de tid du
behöver för att komma igång inge.
10. Kräv inte full förståelse av din omgivning. De som aldrig varit
nedstämda kan inte sätta sig in i problemet med att vara nedstämd.
11. Ta hjälp av nån som är sjukvårdskunnig. Denna person kan lämna råd
om egenvårdsbehandling eller vart du skall vända dig för professionell
hjälp.
Publicerad 2008-04-05
Självkännedom är A och O både när det gäller att återfå och att hålla
balansen. Ett bra hjälpmedel är att i balanserat tillstånd skriva ned
vad man själv kan behöva påminna sig om. Exempel på rubriker "Att återfå
balansen när det svajar", "Tidiga tecken på obalans", "Hållbart
vardagsliv", "Min identitet". Det är även i balanserat tillstånd man bör
meddela sina närstående om vilket stöd man önskar. För den som riskerar
att tvångsintas är det dessutom en ovärderlig hjälp om man i sin journal
lagt in ett brev till sjukvårdspersonalen, med syfte att öka deras
kännedom om dig för att de på ett professionellt sätt ska kunna hjälpa
dig att återfå balansen. Brevet kan till exempel innehålla att man
hellre vill bli tvångsintagen och tvångsmedicinerad en gång för mycket
än en gång för lite, vilka kännetecken de ska vara särskilt uppmärksamma
på samt vilken anhörig man främst vill att de lyssnar till.
Jag har själv mitt "brev till sjukvårdspersonalen" att tacka för att jag
blev tvångsomhändertagen för 1,5 år sedan och att jag därmed kunde
skrivas ut inom en vecka, börja jobba deltid efter en vecka, och heltid
efer någon månad.
Åsa - Karlstad
Publicerad 2008-03-31
Måste få tacka dig som skrev under signaturen J om det konfliktfyllda
förhållande man har till manin - jag känner precis som du, delar dina
tankar, och gläds i det oändliga över att någon på ett så träffsäkert
sätt lyckats sätta ord på mina upplevelser. Tack!
Camilla
Publicerad 2008-02-26
Hat och kärleksförklaring till manin:
Jag känner att du kommer närmare och närmare.
Jag väntar och trånar och längtar.
Vill att du kommer och räddar mig från denna meningslösa tomhet och
torftighet.
Hämta mig, jag ber på mina bara knän!
Jag skriker högt och i desperation,
precis som jag kommer skrika och förbanna dig när jag vill att du går.
Ge mig mina ögon åter,
ge mig min hörsel och mina känslor,
låt mig få uppleva våren och kärleken.
Låt mig för en minut känna meningen med allt.
Låt mig ana strukturerna i universum,
bara ana
en liten glimt
så att jag inte förloras i dess storslagenhet.
Låt tårar av lycka rinna nerför min kind
när jag skådar den första tussilagon.
Låt skrattet klinga när solen värmer min frusna själ.
Jag känner i mitt bröst att du kommer,
du är på väg.
Det pirrar oroligt, det suger och vibrerar.
Det känns som det var alldeles för länge sen vi möttes min vän,
alldeles för länge sen.
Jag famlar i mörker
efter ljuset
som är du.
Jag kommer ta emot dig med öppen famn (fast jag inte vill).
Jag kommer bli så lycklig,
och få sån ångest.
Du kommer visa mig livets mirakler,
du kommer få mig att se
att höra
att känna.
Du kommer få mig att känna mig trygg
och ack så levande.
Ångesten kommer släppa och jag kommer lägga mitt liv i dina händer
ännu en gång.
Du kommer att få mig att tro
att du är allt
att du är livet
och att du är jag.
Jag kommer att tro dig så som jag alltid gör.
Jag kommer göra allt för att få ha dig kvar.....
ända till du börjar bli krävande
ända tills du får mig att göra saker jag egentligen inte gör
ända tills du fyllt mitt huvud med så många tankar att dom inte får
plats
ända tills du har fyllt mig med så många känslor att dom inte går att
urskilja
ända tills jag inte kan ta emot en enda upplevelse till
ända tills du visat mig hela universum.
Då på randen till vansinne,
då när jag sliter mitt hår i hopp om att bli av med några tankar
DÅ skriker jag i panik,
vill att du ska försvinna
lämna mig ifred.
Hysteriskt gråtande,
sparkande och våldsamt
förbannar jag din existens.
Lönlöst försöker jag fly,
jag springer och springer.
Försöker rädda det lilla av mig som finns kvar.
Flyr från ruinerna av mitt liv.
Så "poff"..... är du borta
jag är borta
livet är borta
Ett tomt skal utan mening har jag blivit.
Ångesten river mig i bitar så fort jag inte sover.
Kan inte se
kan inte höra
kan bara känna tomheten
och ångesten som krafsar runt i den.
Spelar ingen roll
allt är meningslöst.
Så förbannar jag dig,
förbannar mig själv för att ha tagit emot dig,
för att ha trott dig ännu en gång
för att ha lagt mitt liv i dina händer igen.
Förbannar dig för att ha valt mig,
förbannar faktumet att vi är oskiljaktiga.
Efter dagar
veckor
och månader
när tomheten blivit mig övermäktig,
då jag tröttnat på att förbanna dig och hela världen
då börjar väntan
och längtan
efter dig.........
/J
Publicerad 2008-02-12
Sjukt eller friskt?
Detta handlar om dig. Det du känner och upplever gör du för att något
är galet där inne. Det betyder inte att det är något fel på dig. Du är
lika fantastisk och fulländad som alla andra, som livet i sig. Det är
bilden du bär inom dig, bilden av dig själv som behöver ändras. Du
kanske har ett sätt att se på dig själv och då automatiskt på andra, som
gör dig ledsen och rädd.
Nu när du tappat greppet och trillat tänker du säkert. Det är mitt fel!
Men det är det inte. Det är människans villkor. Många många människor
har fallit och det största är precis som de säger, att resa sig igen.
Att borsta av sig och återigen ge livet en chans. Men det gör ont att
falla. Det smärtar till ohygglighet. Du kan kanske ta hjälp av en hand,
en famn en blick. En människa att ankra i kan ge en smula ro. De andra
som gjort liknande resor har gjort avtryck både här och där som det kan
vara fint att se. De syns i litteraturen och konsten men också på gatan,
var som helst kan du träffa dem, som ser.
Sen kan man också behöva hjälp utifån. Ingen människa är frisk helt och
hållet. Ibland behöver man medicin för en sjukdom man fått. Det kan
variera hur man blir hjälpt, någon behöver vanlig medicin. Några blir
hjälpta av alternativ medicin. För det handlar ju bara om vilket synsätt
man har från grunden. Hur man ser på sig själv. Kanske är man religiös.
Eller så är man ateist eller så tvivlar man. Men alla behöver medicin –
ibland.
/Karin Olsson
Publicerad 2008-02-03
What if bipolarity is a gift. An extra function.
An ability to confront life with extra intensity and openmindedness
in order to try to improve ones outlook and inlook to help oneself and
consequently probably others (and maybe even - since I'm feeling quite
manic right now - in the long run, all humanity*)
What if when even a mania or psychosis doesn't seem to take you forward,
maybe even makes you more confused, shifts into depression and total
sense of meaninglessness, only in order for you to be able to start anew.
Maybe your next manic effort will take you a bit further than the last.
Like trying to continue laying a very difficult puzzle (the foundation
for your sense of judgment(?)) that needs all your skills in order to
get clearer.
If even your psychotic abilities cannot help you grasp how to proceed -
every new far-out way of looking at this puzzle fails - maybe the best
way to continue is to leave it, get a rest, empty yourself of all
granted, preconceived sense of outlook. Like in a depression.
Then try again, starting with the very simplest pieces of the puzzle,
like food and sleep. Even having the feeling that this is enough and
forget about the other pieces.
Is this maybe the best ground for trying again? Nothing to lose and
slowly regaining your interest. Working the puzzle from other angles,
maybe remembering some of the things that felt right and important the
last time, trying to fit them in but maybe in a new way, in a new place.
Getting excited, overexcited, manic, psychotic. Not wanting to give up
the most interesting and important task you have ever had.
Until you're too exhausted and have to leave it again. Hopefully not
giving it all up forever, but to regain the strength to try again. With
the knowledge that you can go back to the basic comforts whenever you
fail.
The awesome happiness of finding an important piece and a foolproof
place for it - knowing that this will almost automatically lead to many
other minor revelations.
The awesome happiness.
*It's maybe this sense of the huge importance for mankind attached to my
laying this puzzle that helps me not give it up.
/Lo Snöfall
Publicerad 2008-02-02
Angående Heljerödshemmet i Hunnebostrand ev. nedläggning
Kortsiktiga lösningar löser inte problemet, Attityder
avgör – inte resurser.
”Heljerödshemmet i Hunnebostrand i Bohuslän är ett behandlingshem inom
NU-sjukvården med 12 platser främst för personer med
personlighetsstörning. Enhetens inriktning är att under en längre
vårdtid med personlig träning, skapa möjligheter för ett optimalt
självständigt liv med delmålsättningen att minska behovet av upprepade
inläggningar inom akutvården, med hjälp av vårdplaner utifrån patientens
önskemål, behov och möjligheter. Behandlingen sker i grupp och
individuellt samt genom färdighetsträning och social träning. Hemmet är
beläget i en naturskön miljö.”
Visst låter det fantastiskt att läsa dessa rader i en tid då debattens
vågor går höga om psykiatrins tillstånd i landet. Det är bara det att
dom här raderna är NU-sjukvårdens egen beskrivning av Heljerödshemmet
som man kan läsa på nätet, och innehållet är faktiskt en verklighet idag
för personer med dessa problem. Jag vet att det är sant för jag är en
person som vistas där idag. Efter 25 års vandring ut och in på psykets
akut avdelningar, fick jag chansen att få komma hit till Heljeröd, det
förändrade hela min tillvaro även mina anhörigas, livet började sakta
men säkert komma tillbaka för mig, jag kunde äntligen börja tro på en
framtid även för mig, något som jag hade gett upp hoppet om genom ett
antal allvarliga självmordsförsök, jag hade gett upp helt enkelt. Jag
vet att hade inte jag fått chansen att få komma till Heljeröd hade jag
inte varit i livet idag det har t.o.m. vidimerats av några av de läkare
som haft ansvaret för vården av mig de senaste åren.
Men säg det goda som får vara för länge, nu har nämligen NU-sjukvården
tagit ett beslut om att 12 platser inom slutenvården skall läggas ner.
Ett av förslagen är att lägga ner Heljerödshemmet, och detta skall göras
senast i oktober 2008. Snacka om formel-1 fart! Istället vill man att
dessa människor överflyttas till öppenvården som skall ta hand om dom.
En öppen vård som idag inte fungerar, inte med mina erfarenheter under
dom senaste 10 åren inom öppenvården, personalen levde hela tiden med
sparbeting över sig, läkartjänster var ofta vakanta, man fick träffa en
ny läkare varje gång om man nu hade tur och fick en tid, då dra samma
historia igen och igen, för dom ville inte titta i journalen utan sa att
dom ville bilda sig en egen uppfattning av patienten först, i mobila
teamet drar dom ner på personalen, samtidigt som dom som blir kvar får
ett större område att bevaka. Jag förstår inte hur man har tänkt sig att
få en öppenvård att fungera så mycket bättre och effektivare på 7-8
månader så dom kan ge dessa 12 personer samma trygghet, ödmjukhet och
förbättringsperspektiv som Heljeröd nu ger dessa personer. Vad jag vet
kan man inte köra ett helt formel-1 lopp utan att gå in i depån ett par
gånger, för att få en säkrare bil att fortsätta att köra med, men
NU-sjukvården tycks hellre ta chansen att bilen håller hela vägen ut.
Bara kör på som om det bara fanns raksträckor och glömmer bort att ta
kurvorna.
November 2006 överlämnades slutbetänkandet från Milton utredningen (den
nationella psykiatrisamordningen) sitt slutbetänkande till regeringen.
Där sägs det att det behövs satsas 1,7 miljarder/år under en 7-årsperiod
för att få den psykiatriska vården att fungera hyfsat, utredningen säger
att man då har utgått från den enskilda människans behov av stöd och
hjälp.
Dom säger också att det behövs mer samarbete mellan kommun och
landsting, ett samarbete som fungerar dåligt idag, debatten består ju
till största delen bara om vem som ska betala vad och vem som ska slippa
betala överhuvudtaget. Utredningen föreslår också en satsning på små
vårdenheter när det gäller vårdplatser, och att mer kunskap behövs bland
dom som arbetar med psykiskt funktionshindrade i vardagen. Läste ni den
nya benämningen ”psykiskt funktionshindrade”, det är ett begrepp som
aldrig används inom vården eller bland beslutsfattare idag, antingen är
man psykiskt sjuk eller så är man deprimerad eller psykisk störd men
aldrig nämns det att man även är funktionshindrad. Utredningen har
t.o.m. givit en definition på ordet: ” En person har ett psykiskt
funktionshinder om hon/han har väsentliga svårigheter med att utföra
aktiviteter på viktiga livsområden och om dessa begränsningar har
funnits eller kan antas komma att bestå under en längre tid.
Svårigheterna ska vara en konsekvens av en psykisk störning”,
utredningen vill jämställa den här gruppen med andra grupper med
funktionshinder i samhället och ge dom psykiskt funktionshindrade samma
rättigheter. Dom föreslår också att en del av de tillförda pengarna bör
användas för att öka tillgängligheten till slutenvården, målsättningen
ska vara att det alltid ska finnas så många
platser att ingen som behöver en plats ska nekas detta.
Några siffror att tänka på när man tar del i debatten:
• Mellan åren 1997 – 2002 minskade den psykiatriska vårdens andel av den
totala sjukvårdsbudgeten från 13,6% till 10,2%.
• 10 000 vårdplatser har försvunnit sedan 90-talets mitt.
• 1 500 personer tar livet av sig varje år (finns även ett stort
mörkertal).
• Av dessa var det ca 300 som tog sitt liv i eller i samband med vård.
• Varje år dör tre gånger så många i självmord som i trafiken.
• Var 6:e timma tar en person sitt liv.
• Varje självmord kostar samhället 18,6 milj. Kronor.
• Samhällets kostnader för självmord är mer än 74 miljarder kr/år.
• Räddningsverket har gjort kalkylen på samhällets kostnader för
självmord.
• Ökningen av självmord är störst bland unga (15-24 år) och invandrare.
• Var femte besökare inom primärvården har psykiska problem.
• Av 90 % som inte får hjälp kommer 15-20 % att ta sitt eget liv.
Jag var bara tvungen att ge en bakgrundsbild av hur den psykiatriska
vården ser ut i Sverige idag, för få er att förstå hur viktigt Heljeröd
är för den psykiatriska vården idag. Ibland kan man tro att det satsas
mer på ledningskontoren än på vårdavdelningarnas miljöer.
När NU-sjukvården nu pratar sig så varmt om öppenvården, så förstår dom
kanske inte det stora glappet mellan slutenvård och öppen vården som
finns idag. Det saknas en länk i form av mellanvård, idag har
öppenvården svårt att ta hand om dom som är för friska för slutenvården
men inte klarar sig med bara öppen vård, dom blir ofta ensamma och det
är ingen friskfaktor utan istället en riskfaktor.
Fortfarande ses psykiska problem som något skamligt ”de psykiskt sjuka –
samhällets styvbarn”. Problemet är ju inte så konstigt egentligen då
framförallt media driver på bilden av den psyksjuke. Jag har en fråga
till er: När såg ni en rubrik där det stod ”Diabetiker rånade en bank”
eller ”En hjärtsjuk slog ihjäl en person”, det är detta som gör att vi
blir samhällets styvbarn, rädda, osäkra och inte vågar ta kontakt med
vården när vi behöver den, stora skamkänslan sätter stopp.
Alla förändringar kan inte ske över en natt det måste ju politikerna i
NU-sjukvården förstå, långsiktighet kommer att krävas, precis som
strategiskt tänkande och lite jävlar anamma. Enligt social styrelsen bör
kommande satsningar vara mer långsiktiga och utgå från tydliga
definierade mål.
En annan sak som förundrar mig är att enligt socialstyrelsen skall
kommuner och Landsting under hösten 2007 inleda ett nationellt projekt
för att förbättra den vuxenpsykiatriska slutenvården, satsningen som
fått namnet ”Nyckelprojektet”, syftar till att utifrån patientens behov
utveckla innehåll, metoder och arbetssätt i denna vårdform. Om ni nu
skall diskutera detta, varför då börja med att lägga ner fungerande
slutenvårdsformer, jag förstår inte riktigt resonemanget. Om jag skulle
bli en ny patient i psykiatrin idag vill jag gå någonstans där de inte
är rädda för att berätta utförligt om alla sina misstag, de som tror sig
kunna allt och veta exakt vad jag behöver ska jag undvika.
Den verksamhet jag blir patient i vill jag skall präglas av ödmjukhet
och förbättringsperspektiv precis dom faktorer som idag finns på
Heljerödshemmet.
Heljeröd är idag en stor resurs för NU-sjukvården genom den verksamhet
som bedrivs där. För samhället genom att så många som varit patient på
hemmet efter att i många år snurrat runt bland psykiatrins
akutavdelningar nu kunnat skrivas ut med ett hopp och en framtidstro som
inte fanns hos dom tidigare. Jag har vari i kontakt med en del patienter
som varit på Heljeröd tidigare många har lyckats komma in i samhället
igen, många plugga eftersom dom kommit så efter med det, andra har
bildat familj jobbar hel- eller deltid allt efter förmåga.
Därför efterlyser jag ett kundperspektiv inom psykvården på samma sätt
som handelns förhållande till sina kunder.
En patient är den mest betydelsefulla personen i verksamheten men
alltför ofta betraktas de som besvärliga och störande.
Med dessa ord hoppas jag ni förstår hur idiotiskt beslutet att ev. lägga
ner Heljerödshemmet är, jag kan inte förstå att det ens kommit upp som
ett förslag.
Men nu är det dags för upprättelse.
Det är dags att slåss för dom mjältsjuka, alla melankoliska,
antiironiker som slåss med sina demoner så gott som dagligen, som
grubblande tar sina långpromenader i det försiktiga regnet, som sitter
lutande över tunga böcker i sin iver at få längtan och tillvaron att
hänga ihop. Nu ska allt ljus vara på de drabbade och deras anhörig nu
ska läkare, vårdpersonal och politiker få sitta på åhörarbänkarna.
Vi har något viktigt att säga er nämligen, att vi är människor av kött
och blod precis som ni, därför vill vi också bli behandlade som den
människa vi är trots våra sjukdomar, vi har samma rätt till vård som ges
i den somatiska vården, samma del av kakan, vi är en växande skara när
man ser på det växande antalet sjukskrivningar pga. Psykiska besvär.
Det är dags nu för NU-sjukvården att göra ett depå stopp för att göra
bilen och ni som förare säkrare. Jag kommer nu i dagarna att skicka ut
en personlig inbjudan till var och en av er som sitter i NU-sjukvårdens
styrelse och i HSN-1 styrelse totalt 37 politiker inkl. ersättare, ni
får inbjudan som politiker men även som människan, personen, som jag vet
finns inom er.
Varför då inte passa på att göra depåstoppet just här på
Häljerödshemmet. För att införskaffa er lite mer information och kunskap
om verksamheten på Heljeröd från en som finns på den andra sidan disken.
Hoppas ni har kurage nog att ta emot denna inbjudan och utnyttja den, om
inte så kan ni väl i alla fall höra av er det är väl det minsta man kan
begära av er. Jag kommer sen att rapportera i tidningen hur dom här
inbjudningarna förlöpte, så att läsarna får reda på om ni gjorde
depåstoppet eller inte.
För ni som väljer att titta bort, inte vill kännas vid, som dikterar
villkoren på ert så kallade folkliga sätt och trängs med dom andra i
fikarummen som sparkar neråt, ni är dom verkligt föraktade inte vi som
är psykiskt sjuka.
Jag hoppas nu att ni tar ert förnuft till fånga inom NU-sjukvården och
tänker om när det gäller Heljerödshemmet och lämnar det ifred.
För mig med 25 års erfarenhet (utbildning) av akutvårdsavdelningar,
kontakter med öppenvården mm, vill jag bara säga att när jag kom till
Heljerödshemmet var det första gången jag i min vandring i ekorrhjulet,
fick möta personal som inte bara såg det sjuka i individen, utan också
får en själv att se det friska och starka i en, det behövs i psykvården
och Heljeröd fokuserar verkligen på det friska.
Jag hoppas att ni politiker vet vad ordet KBT betyder ni kanske har
uppfattningen att betydelsen är: Kostnads Besparande Terapi.
* ( KBT= Konjunktiv Beteende Terapi)
HELJERÖDSHEMMET BEHÖVS!!
LÄGG INTE NER EN FUNGERANDE VERKSAMHET!!
NI KAN RÄDDA MÅNGA SJÄLAR MED DET!!
Jag vill avsluta med några rader från en dikt av Kent Andersson:
Möt mig som jag är
vänta inte mer
än det jag kan ge dig
och du själv är blind och ger
ör länge kan man längta
för länge kan man stå
och drömma vid sin hållplats
och se sista bussen gå
Genomskinliga hjärta
genomskinliga vi
skuggor rädda för mörker
vi sakta försvinner i
blind kan du komma till mig
naken och oombedd
för värre än att inte se
är detta att inte bli sedd
Leif Gustavsson Patient på Heljerödshemmet
Publicerad 2008-01-16
Ljuset i tunneln
Det finns hopp! Ge aldrig upp! Det finns bara en väg, och det är
framåt! Jag vet!
Jag hade en cancersjuk mamma i 12 år. Hon blev sjuk i hjärntumör när jag
var 5 år och dog när jag var 17 år gammal, och inom loppet av 2 år dog
också, morfar och farmor, 8 månader innan mamma dog blev pappa sjuk.
Mitt i allt det här började jag må riktigt dåligt. Jag fick en
depression, men blev aldrig riktigt uppfångad av sjukvården. Jag var 20
år. Jag skulle vara full av liv som alla andra i min ålder. Inte vara så
deprimerad att jag knappt orkade vända mig i sängen. Jag ville bara vara
en vanlig tonåring. Åren som följde mellan 20 och 30 år har kantades av
depressioner, hypomanier, några fåtal maniska episoder och en episod med
psykotiska symptom.
Jag har legat på avgrunden och grävt i leran. Jag har känt mig som
världens mest ensamma människa. Jag har känt skuld. Jag har känt en
enorm sorg. Jag har känt att, nej nu ger jag fan upp. Jag har gått från
att ha hatat mig själv sjukt mycket, till att växla och överskatta mig
själv och sett mig som bäst av alla. Jag har gjort massor med saker som
jag har fått ångra. Jag har sårat människor omkring mig.
Jag har lärt mig saker om livet och om mig själv, bra saker, dåliga
saker. MEN! Jag har framför allt lyckats komma ut på "andra sidan"...
där depressioner och manier inte finns på samma sätt, om jag sköter mig
riktigt bra och allt vill sig väl. Är tacksam för varje dag som jag är
frisk och inte känner några symptom på eventuella episoder.
Har lärt mig mycket om mig själv och har blivit expert på min egen
sjukdom.
Sen måste jag säga att jag har haft en enorm tur i oturen i mitt liv!!
Min morbror dog hastigt för 2 år sen och kort efter det, min farfar. Det
slapp jag knäckas av, då jag redan då, börjat med en del av min frihet
och räddning i livet! Litium! Efter 10 år fick jag ÄNTLIGEN min diagnos!
Bipolär sjukdom… tänk att det skulle bli en SÅN lättnad att få veta att
jag inte kunnat påverka någonting själv! Att jag var sjuk.
Idag har jag ätit litium sedan 2 år och har mått bra sedan dess! Mina
maniska och depressiva episoder är lyckligtvis helt borta idag. Visst är
jag en känslomässig tjej, men det är så JAG är. Jag är inte min sjukdom.
Förutom litium, går jag och pratar en gång i veckan utöver det sköter
jag min sömn, min motion och mina alkoholvanor noga. Dessa saker är
livsviktiga för mig, så att jag inte trillar ner eller upp igen. Jag
jobbar i dagsläget heltid på ett företag där jag just blivit fast
anställd, och det är jag verkligen överlycklig över efter alla
sjukskrivningar genom åren. Kort och gott! - Litium har blivit som en
bra vän till mig. En vän jag aldrig vill vara utan!
Utöver det tycker jag att det är fruktansvärt att synen på psykisk sjuka
är snedvriden. Det är ok att ha diabetes och sakna ett ämne i kroppen,
det är ok att ha Parkinson och sakna ett ämne i kroppen, men det verkar
inte vara ok att ha en kemisk obalans i hjärnan. Neej då blir man direkt
värsta massmördaren. Tycker att vi måste kämpa så att synen på människor
med psykiska sjukdomar, kommer i sin rätta dager. Jag vägrar skämmas för
min sjukdom. Det är inget jag har valt. Den är inte jag.
/E
Publicerad 2008-01-07
Törsten
Jag är som mina blommor
Vissen, brusten
Slår aldrig ut
Känner aldrig lusten
Det dammigt grå blir aldrig grönt
Kan aldrig få nåt vackert, skönt
Jag är som mina blommor
Känner bara törsten
Dikten innehåller flera personliga sanningar
och är öppen för individuella tolkningar.
/Ylva
Publicerad 2007-12-10
Hej!
Radioprogrammet StudioEtt, den 27/11 2007, fick mig att besöka
Föreningen Balans´ hemsida. Radioprogrammet handlade om psykisk ohälsa
och lyckopiller. Det var en slagsida mot positiv verkan av lyckopiller.
Den negativa verkan av lyckopiller belystes inte i detta program. Själv
är jag närstående och anhörig till några människor, såväl yngre som
äldre, och har mest sett den negativa sidan av lyckopillrens verkan.
Mina erfarenheten från psykvården sträcker sig från ung till gammal.
Jag är själv i 60-års ålder, inte alls patient, bara närstående och
anhörig. Jag har sett så mycket elände under många år vad gäller
läkemedel i allmänhet och psykläkemedel i synnerhet:
- Unga människor som tycker att "dom inte duger" och blir
ordinerade antidepressiva, ibland på gott, ofta på ont.
- Människor som idag är medelålders och har ätit sig igenom Fass
ett antal gånger.
- 40-talister som hamnar i klorna på Läkemedelsindustrin, med
ordination kolesterolsänkare, betablockerare osv, sedan är
kaskadförskrivningen ett faktum.
- Gamla människor på våra äldreboenden, 10-15 preparat dagligen.
Yrsel med fallskador och ond bråd död samt en mängd andra
biverkningar som innebär en gravt försämrad livskvalitet.
Läs gärna om hur Prozac introducerades i Sverige på
http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=11135 Det finns
en blogg som tar upp samma saker
http://blogg.passagen.se/millimetervagor/
Jag tänkte snarare slå ett slag för åtgärder av den fysiska ohälsan, som
säkerligen följs av psykisk ohälsa. Vår dagliga kost påverkar oss varje
dag. Många aktuella böcker handlar om vad vi äter, vad vi borde äta och
vad vi inte borde äta. Några exempel: Dr Dahlqvists blogg; Fettskrämd;
Den Hemlige kocken m fl.
Människor är såväl övernärda som undernärda och i båda fallen skapas
ohälsa. Det är dock inte alltid vikten räknat i kilo upp eller ner som
avgör hälsan.
Fysisk och psykisk hälsa hänger i allra högsta grad ihop med vad vi
äter.
Ge den här kostmetoden en chans!
Läs på dr Annika Dahlqvists blogg om hennes kostprogram LCHF, alltså ät
mera animaliskt fett! Smör är väl gott? Grädde är väl gott? Fet mjölk är
väl gott? Feta ostar är väl gott?
http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika
Hälsningar
Sign: Anhörig/Närstående
Publicerad 2007-11-29
Vill dela med mig av vad jag och min läkare ser som förnedrande:
Jag var på en föreläsning av Åsa Moberg, som var väldigt intressant och
tog upp mycket, i helgen. Där berättade hon om en gång hennes man Adam,
som är manodepressiv, låg inlagd. Hon berättade att Adams ansvariga
läkare sa att han skulle bort några veckor, men att Adam skulle
fortsätta vara inlagd - frivilligt. Detta trodde inte Åsa skulle funka,
men när hon hälsade på Adam hade han ingen lust att gå därifrån.
Anledningen var att Adam fått höra av läkaren att "han skulle ta hand om
de andra" medan läkaren var borta.
*Här skrattade församlingen*
Det kom fram att läkaren endast sagt "Nu får ni ta hand om varandra".
Men Adam hade uppfattat fel och det är här jag identifierar mig med
honom! Läkaren skulle tydligt säga till Adam istället att "det är
viktigt att du tar hand om dig själv, för jag vet att du har en stor
tendens att ta hand om andra"! Hur kul är det egentligen när läkarna
förstärker ens sjukdom och man i efterhand känner sig förnedrad eftersom
de hade tillräckligt med empati att se vad man behöver.
Jag såg inte riktigt komiken i det hela.
Nu är jag lite upprörd. Men jag tänkte att ni kanske är rätt ställe att
vända sig till?
Kram // Elisabet
Publicerad 2007-11-20
"Gudomlig trygghet sökte jag, en hjälp mot oron varje dag
I min förtvivlan vid korset jag bad - gudomlig trygghet fann jag
Och all min rädsla vissnade, hela mitt inre hisnade
Så det var sant det Jesus lärt ut - döden är inte ett slut
Tack käre Herre för den tid, som du mig unnat med din frid
För det du skänkte hyllar jag dig - gudomlig trygghet åt mig"
(Tonsatt dikt, som tyvärr fortfarande är ett önsketänkande)
Jag förstår inte varför Jesus lyser med sin frånvaro, så länge som
jag sökt. Min ångest tar död på mig snart och ligger bakom
följdsjukdomar som hjärtrytmrubbningar, Meniere och magbesvär.
Känslorna är nästan döda. Tänk om jag åter kunda känna, älska, skratta
och gråta. Men ingenting. Tomt, tomt. Bara ångest.
Jag är så less på det här zombie-livet. Att bara vara åskådare.
/Ylva
Publicerad 2007-10-16
Ensamheter
Jag trodde min ensamhet
var störst av alla
tills jag insåg
på min vandring
i våningen
att grannen under mig
endast hade gråsparvar
till sällskap
de flög
innan hon kastat
sina sista brödsmulor.
/Karin Rosberg
Publicerad 2007-08-26
... tittar i backspegeln igen, känner
knappt igen landskapet, kala berg med
vackert gnistrande snö på toppen, dalar med tjock
dimma krypandes sakta sakta...
Var jag där uppe, var jag där nere? Eller är jag
uppfylld till bredden av två, eller kanske tre olika
väsen... förmodligen... splittrad liksom, men vem
är jag, vem vill jag vara, vem siktar jag emot,
vem tycker jag om, vem bryr jag mig om, vem?
Jag vill bara hitta hem.
/Vaxljus
Publicerad 2007-06-12
Trollsländan
Minns lukten,
en blandning utav hårvatten, tobak och tenor.
Känslor som jag aldrig hade känt förr,
kom för att slå rot och växte sig allt starkare i min kropp.
Så starka att de tycktes synas på utsidan.
Som i ett slag var barndomens lekfullhet borta,
och ur det föddes en ung kvinna med sorgsna minnen.
Där och då, började kampen om att hitta tillbaka, tillbaka till mitt
ursprungliga jag.
Det jag, som skulle ha funnits, om inte det "där" hade kommit i vägen.
Men jag var, och är stark, och jag har kämpat som en trollslända i
motvind.
Och nu står jag här, som en skör men kraftig lilja,
redo att ta världen med storm.
/TA
Publicerad 2007-05-30
Önskan
Min önskan med livet är att hitta
det lilla,
enkla,
vanligt, inte för lite eller för mycket
utan alldeles lagom.
Stanna upp,
titta,
lyssna, ta in, och att det stannar kvar där inom mig.
Kärlekens längtan, ömsesidig respekt.
Jag ser dig, du finns där
och jag ska titta på dig,
och lyssna på dig.
Ömhet, närhet, värme,
att veta du finns där för mig,
alltid,
älska mig, här och nu.
Gråten inom mig finns där nog för alltid,
har burit med mig dig,
sedan liten.
Men du har så sakteligen blivit min vän.
De trasiga pusselbitarna börjar bli hela,
kan nu,
sakta,
börja lägga dem på plats, inom mig.
Känner att jag duger, som jag är.
/TA
Publicerad 2007-05-07
Varför? Varför?
Dessa kast mellan hopp och förtvivlan, orkeslöshet och energi,
depression och eufori.
När det går upp tror man i sin enfald - att nu är jag bra. Livet leker.
Äntligen har sjukdomen gått över, för att sedan kastas ner till botten
igen och man tänker - det här går ALDRIG över. Jag kommer aldrig att bli
glad igen. Vill inte, vill inte, vill inte, orkar inte någonting. - Och
ångesten - detta djävulens verktyg som gör en alldeles förlamad eller
uppvarvad och livrädd för allt.
Visst, det finns mediciner som lindrar, men hopplösheten finns kvar,
även om svängningarna blir mindre. Vem vill gå och bara vara "utslätad"
hela tiden. Se på världen utanför som inifrån en bubbla. Ser hur levande
andra männskor är medan man själv bara tar sig igenom en dag i taget,
tacksam för ännu en dag utan ångest - men avtrubbad från världen.
Jag vill tacka min hund, som hjälper mig komma upp från sängen, ut i
skogen även om man tror - att idag GÅR det inte. Han ger mig stöd och
mening med att ta mig genom dagarna. Han ger mig åtminstone en orsak
till att finnas till på denna jord.
/CW
Publicerad 2007-03-11
... jag ligger och lipar på golvet intill fotöljen igen,
det är skönt att vara jordad när jag är såhär hopplöst ledsen.
Energin har sinat, runnit ut i sanden, sipprat ut likt ett timglas.
Varför jag? Varför jag? Varför jag?
Jag blickar upp mot taket, tar tag i fotöljen, reser mig,
för snabbt som vanligt, svimningskänslan är överhängande.
I skåpet väntar de lugnande pillren som kan få mej lite
berusad ett tag, men tankarna kommer inte splittras,
inte försvinna, knappast mildras...
Var kan jag finna ljuset igen, inte snart, det kommer kräva
så mycket energi av mej, som jag inte besitter - men
visst det kan hända mirakel, men inte för mej.
Stackars lilla mej, lille stackare, värdelösa lilla jag.
Tur att jag har några som bryr sig, som försöker förstå,
finns där, orkar lyssna och ta tag i mej. Tack... /Vaxljus
Publicerad 2007-03-06
Hoppet
Vad gör man när man inte orkar resa sig upp på morgonen?
När man tappat orken för länge sedan och bara går på sparlåga?
När man inte längre kommer ihåg vad man kämpar för?
Men när man ändå inte vill tappa hoppet,
som är på väg att flyga ur handen.
Jag klamrar mig fast vid tygtrasan hoppet,
som vill fladdra med i den starka vind som blåser.
Man vill dra åt sig hoppet och titta på hur det ser ut,
men i den starka vinden måste man anstränga sig för att bara hålla det
kvar.
Allt annat kastas det en skugga över.
Alla människor som går förbi försvinner i periferin.
Man har tunnelseende och håller på att få kramp i armen.
Man känner sig så ensam, där man står.
Knogarna börjar vitna och man blir desperat.
Snart tänker man,
snart är det ute med mig.
Snart tappar jag den.
Vad gör jag då?
Vart hamnar jag då?
/E
Publicerad 2007-02-28
Varför känns livet så här.
Så komplicerat..
Meningslöst..
Försöker och försöker
men kommer ingenstans.
Ändå
hör jag från mina nära att
jag gör framsteg..
Vadå framsteg.
Ångest!
Jag lider fortfarande ändå.
Depressionen är lika svår
som ett år sen.
Nu är jag sjukskriven,
IGEN!
Men den här gången ska
jag bli bättre.
Jag ska kämpa igenom.
Har fått nya krafter, fast
ångesten är som störst.
Är det Gud som ger en
krafter.
Det kan iallafall inte vara jag.
Jag som slitits av
depressionen i flera år nu.
Nej.
Det är Gud som ger en kraften
om man bara vill..
bara orkar kämpa.
Men kämpa då!
Sitt inte bara där och tyck synd
om dig själv.
Du kommer ingenstans annars.
Men kom ihåg:
Dagarna kommer ändå en
i taget.
Så kämpa och gör nångting idag,
så har du lättare att gå upp
nästa morgon.
Det är ju klart:
Man vill inte bara överleva, man vill LEVA!
Leva livet!
Älska och bli älskad.
/Karhu
Publicerad 2007-02-16
Det låter kanske tokigt -
men det är skönt att läsa att det faktiskt finns fler som jag.
Känslan att inte duga och att många tror att man spelar teater.
Att må hyfsat, inte visa sin omgivning att man inte mår bra, vara
positiv, skoja bara för att dölja.
Sen kommer det, allt det onda. Det som gör att man bara vill lägga sig
ner och dö.
Sakta smyger det på en och man känner det så tydligt. Väntan kan ibland
bli lång och innan den egentligen har börjat, vill man att det ska
vara över.
Skyddet som kallas aura och sfär är plötsligt borta och man blir så
skör.
Allt man pratar om, allt man hör förvränger hjärnan till negativa saker.
Du vet inte varför det blir så här.
Personligen hade jag hellre brutit vartenda ben i kroppen. Då hade det
synts att jag var sjuk och läkaren hade talat om hur lång tid
det tar innan du kan gå igen. Jag hatar det här!
Susanne
Publicerad 2007-01-24
Energiförsörjning till ett korthus
Hoppet är ett korthus som livets vindar får att
falla. Och när det faller kan man önska att någon vänlig själ skall
komma förbi och hjälpa en att bygga ett nytt korthus, som alltså också
det kommer att falla. Eller så kan man försöka på egen hand. Eller så
kan man ge upp, tills vidare i alla fall. Eller något annat som jag är
för dum för att komma på idag.
Bipolära störningar kan betraktas ur många olika perspektiv, och ett av
dessa är det energetiska, där tillståndet uppfattas som en svårighet att
hantera energi. Ena stunden är ingen uppgift för svår, ingen väg för
lång, och, framför allt: inga invändningar relevanta. Tuta och kör så
det ryker. Jag tänker mig att ni förstår vad jag menar. I nästa stund
fungerar ingenting, och speciellt finns det absolut INGENTING som spelar
någon som helst roll, eftersom ALLT är HOPPLÖST. Detta VET man, med
visshet för det bara ÄR så. Eller kanske rättare sagt: det bara KÄNNS
så. Hur som helst kan man, just då, inte känna någonting annat än den
förlamande, kvävande övertygelsen om att ALLT är fullkomligt
meningslöst. Låter det bekant?
Och varför blir det så då?
Jag tror att det blir så, bland annat på grund av att man med denna
läggning får sin spontana energi i ett slags lotteri av allt eller
intet, alldeles för mycket, eller nästan ingenting alls.
Jag tror att det kan vara värt att tänka igenom sin energibalans. Vad
för slags energi tar man in, och hur gör man av med den. Jag tror INTE
att envar är sin egen lyckas smed (i så fall skulle jag vara belagd med
näringsförbud), men att man KAN delvis dämpa stötarna, och att det är
värt inte bara ett, utan en lång rad av mer eller mindre pinsamt
misslyckade försök.
/jk
Publicerad 2007-01-12
3/1 2007
Det svänger
från den ena dagen till den andra
in i ena minuten ur den andra
Svängdörr i tiden
mellan ångest och på, i tiden
Lovades att det skulle bli bättre med åren
nu klarar jag inte ens att slicka såren
Kom igen kom igen
till återhämtningen
Till vad till vad
till ensamheten
mitt i den hyperkommersiella gemenskapen
Repris repris
Vad nytt under solen
Snart kommer ett ännu
lyckligare piller
och ändå finns det
dolt någonstans
djupt där inne
ett hopp
om förändring
klarhet
vision
kärlek
ska jag våga glänta på dörren
igen
/Flemming…
Publicerad 2007-01-03
Balans
Jag letar med en varmt lysande lykta, efter balans,
strävan efter att få vara i harmoni, få en ny chans...
Det är så svårt att se ljuset i tunneln, stå säkert på sina två ben,
Ofta kämpar vi för att vara "normala", vi kämpar med att upprätthålla
ett sken,
Ett sken som blir en skyddande fasad, en sköld, en mask till vårt
försvar,
Försvaret kräver så mycket energi - vi blir dränerade, i dimman blir
sanningen kvar.
Sanningen om att vi har en skör själ, ett mörker, svåra tankar som
tumlar runt,
Våra medmänniskor kan inte, försöker inte, tror inte att de kan förstå,
Förstå vilken otrolig kamp som pågår här inne, vi kämpar vidare med
glasögon
som ändrar färg i olika tider; ibland genomskinligt klara, ibland
svärtade av en
eld som falnat här inne.
Min medmänniska - släpp inte kampens ljus, håll den framför dig likt en
fackla
i dimman - låt den brinna, med svag låga ibland, med stark låga ibland,
med
hopp om att den aldrig slocknar, den behöver inte så mycket syre.
Varmt ljus önskar jag Dig.
/Vaxljus
Publicerad 2006-11-09
Till Karin, 22 augusti 2005:
Är likadan.
Kommer det att komma nu igen?
Lite rädd, men vill vara glad.
Kanske blir det annorlunda den här hösten?
Den här vintern?
Tror på att försöka göra roliga saker, att försöka trivas.
Men det är inte alltid lätt.
Hitta situationer där man mår bra.
/elin
Publicerad 3 november 2006
Jag är arbetslös och sjukskriven.
Så länge jag var anställd och sjukskriven kortare eller längre perioder
pga depressioner och en handskada, så blev jag hela tiden ifrågasatt och
misstrodd.
Jag blev ombedd att visa mig gladare eftersom mina kolleger upplevde
situationen som besvärlig. Jag blev misstrodd om hur dåligt jag faktiskt
mådde eftersom jag svarade på tilltal och visade vanligt hyfs gentemot
de jag arbetade med.
Jag blev hela tiden påhoppad vad gällde alla arbetsuppgifter jag inte
klarade av och de dagar jag inte arbetade i stället för att få ett
erkännande att jag faktiskt arbetade dj-t bra när jag väl var på plats.
När jag ringde arbetet för att anmäla VAB (eftersom jag inte orkade
förklara att jag var sjuk IGEN.....), så blev jag uppringd och fick
noggrant redogjort för mig att jag hade varit mer frånvarande än
närvarande under det år som gått.
När jag slutligen blev helt sjukskriven så infann sig lugnet.
Jag kunde andas.
Jag kunde vakna varje morgon fri från ångest.
Jag blev fri från stress.
Sedan fick jag sjukbidrag i två års tid och kunde slappna av
fullständigt och jag började må bra.
Vilken känsla!!!
Så kom maj månad 2005 och blanketter från Försäkringskassan (FK) om att
det var dags att ompröva sjukbidraget.
Eftersom jag inte upplevde någon egentlig förändring som innebar att jag
skulle kunna återgå till mitt gamla arbete, så ansökte jag naturligtvis
om fortsatt hel sjukersättning; jag ville ju få fortsätta att må bra!
AVSLAG!
Halv ersättning tom augusti 2006 vilket innebar just då, oktober 2005,
att hela omprövningskarusellen skulle komma att dra igång igen i maj
följande år dvs endast ett drygt halvår senare.
Överklagande från mig.
Halv ersättning tom februari 2007; ett halvårs respit.
Efter några möten med min arbetsgivare var vi eniga om att jag inte
skulle återvända och jag avslutade min anställning den sista november
2005 efter 16 års anställning.
Nu skulle jag alltså ut på arbetsmarknaden igen med en sjukdomshistoria
och -frånvaro som ingen arbetsgivare skulle kunna se något positivt med
+ att jag nått den kritiska åldern av 40 år.......
Jag klarade inte av det.
Jag blev sjukskriven igen.
Nu har jag halvt sjukbidrag och halv sjukpenning och har återigen ansökt
om helt sjukbidrag för i alla fall ett år framåt. I väntan på att FK:s
kvarnar ska mala färdigt, så förblir jag sjukskriven.
Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen efter att ha varit framme
vid ruta 50 som innebar ett välmående som jag inte har varit bortskämd
med.
Jag har en VÄLDIGT bra husläkare - GUDSKELOV! - och hon är mitt lilla
ljus i detta mörker.
Hur mycket kan jag begära att jag ska klara av när det gäller att börja
arbeta igen efter sex års sammanhängande sjukdom?
Är det egentligen konstigt att jag inte VILL börja arbeta igen?
/Ewa
Publicerad 2006-09-19
Jag har brunnit, hårt och länge och utom kontroll.
Brunnit, blivit bränd, bränt mina broar.
Mitt uppvaknande är brutalt och skoningslöst
så som det måste vara;
verkligheten som måste hanteras
skulderna som måste betalas
ursäkterna jag måste be om
förklaringarna som jag inte kan ge.
Jag blir tvungen att börja om från början igen
bygga upp allting från grunden
genomsöka katastrofområdet efter något som
kan användas som byggmaterial.
Depression är naturens sätt att hålla maniker i schack.
/Camilla
Publicerad 21 juli 2006
”Att stå på tröskeln till själens djup
Att känna känslan av svindlande evighet
Där nuet och närvaron är centrum”
/Anette
Publicerad 23 maj 2006
”Känn kraften av universums energier
Ackumulera dessa till dagar
I förtvivlan”
/A
Publicerad 19 maj 2006
Jag är den urtvättade BH:n som ej längre stramar upp
Jag är de utslitna skorna som ej går att använda längre
Jag är den gamla disktrasan som ser för jäklig ut
Jag är sopborsten full med damm och gammalt groll
Jag är datorn från 1980 som ingen vill ha eller har användning för
längre
Jag är en utsliten småbarnsmamma som älskat för mycket
Jag är tjejen som inte sagt nej utan tagit på mig allt ansvar för barnen
Jag är tjejen som ej längre orkar med mina barn som jag älskar så mycket
Jag är den dåliga mamman som släppte allt och flyttade och som det
pratas om
Tänk hon hade allt - bra man, fint hus och 2 underbara barn och så
flyttar hon
Vad konstigt? säger alla utomstående
Jag är mamman som misste sin pappa, gudfar och faster i loppet av 3 års
tid
Jag undrar - När tar allt det tunga slut?
Jag undrar - När börjar solen skina på mig igen?
Jag undrar - Kommer mina barn att komma ihåg mig som en utsliten gammal
disktrasa? Eller kommer de att förstå att tröttheten kommer från mitt
innersta? och kommer de förstå att jag älskar dem fast jag inte orkar
vara tillsammans med dem som jag borde?
Jag är tjejen som nu lägger mig att sova
Jag är mamman som ville vara en bra mamma, fru och arbetskamrat. Allt på
samma gång. Tills jag insåg att det blev för mycket.
Jag är mamman som gick in i väggen i badrummet hemma i huset och som
inte orkar någonting mer nu
Jag är här - JAG en spillra av mitt tidigare liv som kunde blivit
underbart om jag bara
sagt NEJ lite oftare och inte tagit på mig allt ansvar för barnen när
jag själv var sjuk
NEJ jag är värd mer än depp och sömnlösa nätter och dagar
SOL skin på mig nu!
/Johanna
Publicerad 18 maj 2006
Existens
Håller huvudet över ytan
Kroppen Flytande
Tankarna Svävande
Allt som allt kanske verkar Krävande
Väntar på helande
En kur av renande
I Desperationens glans
Önskar jag ett liv i existans
Vad är rätt och vad är fel?
Vem kan bestämma vad som är normalt och vad som är galenskap?
Ett hav av tankar, spekulationer
Har kommit av andras rekommendationer.
Någon har tydligen rätt att bedöma
Själv försöker jag kämpande att glömma.
Tror att de vill åt våra hjärnor och tömma.
Bedövad av rädsla och smärta
Finns i mitt hjärta
Mina och dina reaktioner
Kan bli andras spekulationer
Att få sätta en etikett
Är detta rätt?
Vem har makt att göra på detta sätt?
När vi bara försöker handskas med hur vi må.
Det är kanske då som många väljer att hellre gå.
/Ängel
Publicerad 10 april 2006
Lyckofåglar
Vi hör till de lyckliga få,
som mellan varven får känna att vardagen inte är så grå.
När vi står på tå
Och knappt kan gå
Det ska gå snabbt
Och mycket ska här göras
min röst den ska höras
Många saker på en gång
tar jag snabbt ett jätte språng
Men resan dit den är lång.
En rastlös själ
Som av oundvikliga skäl
min kropp beklär.
I huvudet spinner den listiga manin
Lätt att tro att man kan beblanda sig med genin
Och att hålla upp en så kallad god min.
Min kropp och min själ utstrålar ett slags skin.
När allt går som på räls
Och man gärna går klädd i en vacker päls
Kanske vissa tror att man blivit frälst.
Nej här är allt frid och fröjd
Jag är så nöjd
ska passa på när jag är på topp av min kapacitet
tror att min energi kan jämföras med elektricitet
Nu ska jag passa på att njuta av livets fest
Skänka alla en givmildhetens gest.
här ska drickas champagne och
Shoppa loss med bravur
Träna kroppen tills den är maxad till tusen
Och jag får stopp på glädjerusen.
Det är lätt att det snabbt går lite överstyr.
Kan mellan varven faktiskt känna mig lite yr.
Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde
När jag åker med min ride
Vissa männsiskor i min omvärld mig avskyr
Och räkningen den kan bli dyr.
Det pris du får betala
får dig att dala.
/Ängel
Publicerad 27 mars 2006
1. Inuti mig
Ångesten ligger som en dimma
över de bara fälten i min mage.
Den blir till älvor som stryker runt
i skogsbrynet.
Som ett stim med små fiskar
virvlar den runt i min sjö.
Men den skulle likaväl
kunna vara,
Gammelgäddan
som stryker i vassen.
Ute efter ett skrovmål
2. Överlev.
Ångest.
som varm kladdig tjära.
mörkare än svart.
som en halv, trasig flaska
av en förrädare stucken i magen.
ett blödande ont.
fyller min mage som
smutsigt kantigt grus.
Kallt. Äckligt.
det går aldrig över.
taggtråden från hagen,
ihopvirad därinne.
Rostig. Vidrig.
Jag får det i utbyte
mot det jag ej vill se.
/anonym
Publicerad 18 februari 2006
Jag skulle vilja visa er min värld.
Den må vara både ful och smutsig, men den är ju
så oändligt vacker!
Ni lever inte, inte som jag
era nätter kan aldrig vara så förföriskt intensiva som mina.
Era andetag kan omöjligt vara lika djupa och befriande
som de jag tar innan jag skriker.
Era fall är aldrig lika hårda, men era berg
heller inte lika höga.
Eran frost är aldrig fylld av eld,
som pånyttskapar ur total förödelse;
som i dansande rödtoner
delger dig evigheten.
Jag har ingen vilja att medverka i en tyglad, omedveten existens
där miljoner gråzoner
aldrig leder till vitt.
Min värld kallas galenskap av somliga
som gladeligen lägger motgift på min tunga;
som domnar själen och normaliserar.
Men de känner inte till något... Om frostens eldar
kan aldrig se skönhet i smuts
kan aldrig acceptera
gråzonernas eftersträvade vita.
/C
Publicerad 21 december 2005
ångesten.
Jag slår, jag omfamnar, jag låter vara
Ångesten
Så lämna mig, lämna mig att leva, ge mig en chans
En långsam, ständig död
En meningslös undran varför
Och kvar
Är kvar
Denna känsla, denna förlamande parasit av min själ
ILSKA
Släpp mig!
Låt mig gå!
Jag faller ihop utan att ens orkat stå upp
Jag står upp utan att ens orka andas
Jag rör mig paralyserad av
Ångest
Har mig i ett järngrepp i utanförskapet av
Ett liv
Är detta?
En vanföreställning utan like
En vana stelnad av mitt liv
Stelnad och stelnar
Stelnar mitt liv
Skall jag se bortom
Skall jag vara där
Här?
Var är vägen bortom min ångest
Vågar jag önska?
Vågar jag uttala
Det tysta begäret
Om ett annat liv
/u
Publicerad 15 december 2005
Tack för orden....
Stjärnsplitter, stjärnsplitter strö ut dina ord över min väg,
låt mig fångas av ditt mönster och omslut mig i din mjuka famn.
Universum går på dans och firar det nya året som inleder min nya karriär
som ensamseglare i Vintergatans oändliga myriader av planeter och solar.
Tragiska öden överlappar min resa med början på Vouges sida över de bäst
klädda männen i Paris. För att återkomma till den smärta som sticker ut
mina ögon i brist på närvaro av en mänsklig varelse som kan dela
hjärnans alfabet i atomer och skicka orden på bearbetning och
översättning för att kunna förstås av de utsvultna.
Ångesten som arbetar metodiskt för att komma igenom pansar av atomer och
omsluter ett hopp som ligger väl bevarat i en rulle av nät som kallas
för hunger. Rid ut på jakt i en toppmodern Porsche för att övertyga dig
själv att du duger.
Dela gärna med dig av din ångest och gör världen till en underbar plats
att leva på. Snurra till det, med att begära kärlek i lådor som inte går
sönder av tyngden från ditt samvete som skaver hårt på dina Michelindäck.
I dimman flyger du likt ett stjärnfall i det svarta som omsluter dina
känslor och håller dig kall inför din stundande död. Länge leve
Monarkin. Gud skall ha tack för sjukbidraget.
Tack för att Ni finns allihop.....
/Ann-Louise
Publicerad 12 december 2005
Om konfidentialitet
Tystnadsplikt i all ära, men antag att någon pratar bredvid mun, att
Dina villkor når en offentlighet Du verkligen inte önskade.
Vad gör Du då?
Hur skall Du t ex bevisa, eller åtminstone göra troligt, att det INTE
var Du som glappade käft i fel sällskap?
När ord står mot ord, har myndigheterna en stark tendens att göra
absolut INGENTING. För så vitt inte DEN ENA PARTEN förmodas vara MYCKET
MER TROVÄRDIG än den andra, och vem den parten är kan man ju räkna ut
med lillfingret.
Därför är och förblir rådet: sila snacket!
När det inte går, när sanningen smyger fram ändå, är tystnadsplikten
INTE ett heltäckande skydd.
/'lösmynt'
Publicerad 21 november 2005
Likgiltlig, orkar inte, är det ostädat? vem städar? Jag orkar inte.
På morgonen kan jag få en stunds energi och städar toaletten, torkar av
köksbordet, rensar kattbacken, dammsuger, ja fast inte allt på en gång,
en sak en dag i taget. Hoppar över frukosten i stället. Efter jobbet, är
bara trött, likgiltig, gör mat fast jag inte har lust, sätter mig gärna
framför teven. Har hittat en intressant bok, den är bra, lusläser den,
nu är den slut. Solen skiner, men jag hittar ingen glädje i det, sitter
inne, känner att jag bör gå ut, men hittar inte reflexen i mina ben.
Sätter mig och läser Allers, eller Året Runt, gamla tidningar som legat
i ett hörn. Sätter mig instängd i ett rum utan fönster fast solen
skiner. Bör gå ut och gå på min rast istället. Vet att solen gör mig
gott. Jag mår ju bättre under den ljusa perioden på året. Orkar inte
bara. Helg, ok. Ingen glädje. Känner bara måsten. Måste plocka av alla
vinbären, tog ett tag, men jag fick bestämma mig att nu, och inga
avbrott, tre timmar, sen två kvällar att rensa. Nu är det gjort. Måste
hela tiden intala mig själv att göra saker, ibland lyckas jag. Det är
stökigt, trivs inte när det är stökigt, men städa? nej, orkar inte.
/Lola
Publicerad 21 november 2005
Hypoesi
Dikter något under toppen
Tidiga tecken
Pratar fort
Lever stort
Springer runt
Lovar runt
Är det verkligen tecken
För att stämma i bäcken
Vete fanken
Om inte banken,
Eurocard och
American Express
Är de första som ser
Dags att varva ner
Ave Mania
Veckans bikt
Terapreusten lyssnar
Förmanar milt
Föreskriver boten
Skriv en lista, läs
Tio Ave Mania, sedan
Syndernas förlåtelse
Kostnads-Besparande Terapi
Quelle surprise!
Att KBT händelsevis
Bäst löser dina problem
och samtidigt sjukvårdens budgetkris
Människan är en maskin
Justeras med mental programmering
Psykoanalys är terapi
För änglar
Just in time, Lost in space
Jag föddes inte en minut för tidigt
Men några centimeter vid sidan av
Jag har fumlat, ramlat, mumlat, famlat
En slags mental astigmatism
Inre klockor kan man rucka
Vem kan ställa mig rätt i rummet
Något under
Depressionen
Ganz unten
Högtryck ibland
Men aldrig manier
Jag lever, hypotetiskt
Alltid något under
Jag underlever, överlever
Något under
Ode till det oavslutade
I morgon
Skall jag skriva
Ett brev till en vän
En doktorsavhandling
En stor symfoni
Men först skall jag bara
Jag skall bara
/Cactus
Publicerad 1 september 2005
ett brev
jag är
asocial
banal
en dålig make och far
värdelös son bror farbror morbror
har svårt
att röra mig bland människor
passar inte ens i mina egna skor
passar inte in
i mönstret och mallen
blir förpassad till hallen
kanske
vill jag för mycket
så att det blir för svårt med det egna trycket
att vara
psykiskt sjuk
är ingen garanti för att man ska förstå psykisk sjukdom
vare sig sin egen eller andras
att dessutom förstå gruppdynamik
personkemi
egna och andras reaktioner
och till korta kommanden
är få förunnat
att förstå
”friska” är inte lätt
där är inte jag en siffra rätt
fast kanske ändå
när alkoholen lossar band
får jag vara en stund i de priviligerades land
att
acceptera sina egna till korta kommanden
i önskan att bli accepterad
är kanske den svåraste acceptansen
att duga
till saker som andra inte vill
kanske hör acceptansen till
är det kanske mallen
som gör att jag fastnar i hallen
ensam
bland ensamma
är inte lätt
att vara vis på min kammare
kan tyckas lätt
svårare att hitta rätt
bland kamrater och vänner
när ingenting riktigt stämmer
/farfar
Publicerad 31 augusti, 2005.
Vill inte riktigt acceptera
Att jag är sjuk igen
Jag är så ledsen
Jag vill inte
Jag hade nästan glömt
Såg fram emot hösten
Men så kom den smygande
Jag vill inte skriva ordet
Jag skäms och vågar inte berätta
Ändå förstår många att det inte står rätt till
Varför är det så?
Jag blir så arg och besviken
På någon som pratar illa om mig
Hur mår hon egentligen ?!
Med ett ironiskt tonfall
Jo tack jag kämpar på
Jag vet att jag beter mig konstigt ibland
Att jag inte är som ni
Jag vill bara komma i balans
Tycker ni om mig ändå
Vem kan jag lita på?
En del tycker att jag är modig
fast de vet inte att jag är rädd
/Karin
Publicerat 22 augusti 2005
Jag vill vara fri som en fågel
flyga högt , segla över hav och land
just nu är det bara en stor klump i halsen
det gör ont i mitt hjärta att såras av min deppighet
ingen självkänsla inget hopp .
jag måste ta ett steg ut i världen .
det finns alltid hopp .
hoppas det kommer ett hopp för mig.
Tro hopp och kärlek
/Anonym
Publicerat 2 augusti 2005
Att veta vad man talar om
Det förefaller okontroversiellt att praktiskt taget alla som blivit
föremål för psykiatrisk omsorg,
har traumatiska erfarenheter av att prata förbi varandra, dels eftersom
man kanske råkar vara
i den uppskruvade stämning när man pratar tio ggr så fort som andra, men
även för att man,
d v s t ex jag och någon representant för vetenskap och beprövad
erfarenhet, helt enkelt tar
tag i orden som halmstrån. När det ena strået sjunker, famlar man efter
nästa, och när man
kommer i otakt kan det bli, tja, traumatiskt.
Vitsen (om det nu finns någon) med det här inlägget är att fästa
uppmärksamhet på tre st
klassiska halmstrån. När man talar om (eller kanske oftare kring)
bipolär sjukdom, eller
manodepressivitet, skiftar man ofta mellan att tala om
En tolkning
Ett tillstånd
En teater.
Man kan tolka sina vilda utsvävningar som ett bipolärt mönster. Även om
det naturligtvis kan
vara kul att släppa loss, är det INTE kul att hålla igång i veckor för
att sedan kollapsa som en
våt fläck. Har man åkt det störtloppet EN gång vill man inte göra om
det. Och om man GÖR
om det, beror det antagligen INTE så mycket på vad man vill.
Har man en vit rock på sig, ligger det nära till hands att uppfatta
personen som en bärare av
symptom av ett sjukdomstillstånd. Om en hammare är det enda verktyget
man har, kommer
alla problem att se ut som spikar.
Mår man inte bara oförskämt bra utan skrämmande bra, missar man gärna
att markera sin
ödmjukhet genom vedertagna signaler, och uppfattas därför lätt som
grandios, för att inte säga
teatralisk.
Vill man komma någon vart, är det ibland klokt att försöka pejla in
VILKET halmstrå motparten
just NU famlar efter.
/Jan
Publicerat 17 juli 2005
Ett filosofiskt vägskäl
Många har vittnat om vilken lättnad det
har inneburit för dem att få en diagnos.
Jag föreställer mig att tanken är att Oh vad skönt, då var det inte mitt
fel. Så kan man tänka och inom rimliga gränser tror jag att man bör
tänka så, men man kan också tänka sig som så, att deprimerade människor
är arbetsskygga gnällspikar som under falska förespeglingar vill bli
behandlade med silkesvantar, och att maniska människor helt enkelt ger
sig hän och skiter fullkomligt i konsekvenserna.
Man kan alltså, om man så vill, tillskriva individen ett obegränsat
ansvar för alla sina handlingar och för all del underlåtanden. I denna
ådra tror man att allt är möjligt bara man vill och ger sig katten osv
osv. Eftersom ironin kanske inte når ända fram vill jag understryka att
jag verkligen inte delar denna uppfattning. Men det är en mycket utbredd
uppfattning, som plockas fram vid behov. För en liten tid sedan var det
någon äppelkäck förståsigpåare som gick ut i pressen och lät meddela att
utbrändhet, utmattningsdepression o dyl bara är nys. Och under
förutsättning att den stress-skadade faktiskt med "lite god vilja" kan
lyfta sig själv i håret, så är det naturligtvis sant; villkorligt sant.
Det beror på vad man väljer vid det filosofiska vägskälet.
Jag tror att den oändliga viljans val är oförståndigt och inhumant, och
rekommenderar att man städse har i åminnelse att detta alternativ alltid
kommer att stå öppet, för den som väljer att vara oförståndig och
inhuman.
Rent logiskt förefaller det att vara en variant av den urgamla metoden
att förutsätta vad som skulle bevisas, eftersom det vid närmare
undersökning som regel visar sig att kriteriet på att vid en viss tid
verkligen vilja, är att det vid en senare tid blir som man vill. D v s
under sken av att säga någonting om nuet, "Jag vill verkligen, nu",
smusslar man in ett påstående om en kommande tid, vilket när det
avslöjas blir en truism; sann men platt och ointressant, fast ack så
ondskefull i sina insinuationer.
/Jan
Publicerad 2 juni 2005
Jag är
de ultimata paradoxernas
sammanförande kraft.
Svart och vitt, förevigat
i existensens symbios.
Jag är
berusande intensitet, och
domnad apati.
Jag är vapenvila och krig,
livslust och dödsdrift.
Jag är rakbladsvass skärpa,
höljd i dunkel.
Jag är dag, jag är natt.
Jag är
frihet bakom galler.
Jag är kärlek,
såväl som hat.
Jag vill så mycket,
men tycks aldrig veta vad.
Jag är blind, men
inget undgår mina ögon.
Jag är yin och yang
-som alla andra, fast förstärkt.
Jag är allt, och ingenting
och i förvirringen som dominerat
allt det
som jag är
ska jag finna klarhet
och bli
den jag vet att jag kan vara.
/Camilla
Publicerad 14 april 2005
Dax igen
Så var det dax igen
fallet - stenhårt
sorgen som kramar mitt hjärta
Ännu en väns bortgång
Inte ett dödsfall till
inte ett till
jag är inte rädd för döden
jag är inte rädd för döden
bara för ensamheten
som följder i dess spår
när vänner dör
Ännu en väns bortgång
gråten och sorgen kramar mitt hjärta
Livet måste ändå gå vidare
jag minns dig
du finns i mitt hjärta
och jag säger till mig själv
Livet måste gå vidare
Orden längtansfull sorg
fyller min hjärna
Vill så gärna byta ut dem mot
längtansfull glädje
Längtansfull glädje,
för livets skull
Kikkie
Publicerad 4 april 2005
Vem var du?
Vem är du som bor i mig
räddar mig varje gång
mitt inre sätts i brand
Släcker och vårdar
alla svidande sår
och bygger nytt
innan du går
Hur kan det komma sig
att du förmår
att rädda det lilla som finns kvar
Vem är du som lever i mig
och skänker alla svar?
-kevlarheart
1
Jag har fått en släng av autism igen,
av livsdyslexi och trevlighetsafasi.
Det yttrar sig som ett lamt stirrande i tomma intet
i ett desperat försök att förstå
Jag läser meningar, ord, om och om igen
Förstår ingenting
Jag sätter samman bokstäver,
får ihop en ordbild,
men en kossas råmande hade gjort mig klokare
Kanske jag ska återgå till klossar?
Kuben i kuben, cirkeln i cirkeln
Nästa symtom är ett ohämmat flöde,
av kränkande särbehandling,
av mig själv ”neggoprofil”
Förmodligen var mitt öde att reinkarneras som flugpapper
Allt jävla skit fastnar på mig
Finns det ingenting av det här som jag kan tjäna pengar på?
Är det min goda syn som gör allt så komplicerat?
Eller är det jag som är blindstyret,
som vänligast bör ledas av vägen,
innan kedjekrocken är ett faktum
Jag hävdar bestämt att jag lärt mig grundläggande trafikregler,
och inte bara det att jag både visar hänsyn,
och respekt till mina medtrafikanter
Det är bara så j-vligt bråttom därute
Det är bråttom och armbågarna är vässade
Inte mina för jag har fastnat i en vägkorsning,
tappat minnet och blivit apatisk av alla intryck
Väntar på uttryckning
Eller en motion, en appellation
Till en rondell för meningslös tomgång
Runt, runt
Vad är det som rör sig, vad är det som står still?
Höken cirklar kring bytet, väntar på en katastrof
Marknadskraften har vingar, kör vilse uppe i det blå
och skitar ner sikten
Ingen paketlösning till buds,
att köpa på kredit
När det är så nära jul och allt
Så jag bestämmer mig för att sluta vara vansinnig
och går hem och ser på dokusåpa
Äter upp en hel kartong med toffefee och bönor i tomatsås
med pastahattar som snacks
Funderar på de som fortfarande går i nypressad tweed
och använder förkläde när de värmer mjölk
Jag är trött, mycket trött.
2
Vem ska läsa min viskning,
mina sorgliga drömmars tyngd
Det som är kvar, ett urrivet blad,
ensamt oläsbart
Minnen stannar kvar en sekund eller två,
jag vet hur man ler av lycka,
jag visste det då
Men nu när kroppen sviker
och jag sviker den
Nu när vi ska skiljas,
minns jag att jag en gång varit barn
3
Hur skriver jag mitt testamente,
man får ju inte verka bitter
Man måste vara glad för de som ärver
mina gamla skor
och duken som jag fick av mor
Glad för att bli kvitt en plåga
Nu gäller det bara att våga
4
Det är fult att vara arg om man är som jag,
ensam, deprimerad som inte lyckades
med just någonting
För att jag envisas med att gråta hysteriskt
och slå mig själv i huvudet,
för att det ska göra mindre ont
när du sakta föser mig över kanten
Döden provar sin kostym…
Kostymen har passat länge,
allt för länge
Den har blivit omodern
och malen lägger ägg
Det var en billig skrynkelfri modell
av polyester som jag ville ha
Storlek medium
Kan tvättas i maskin
Ingen bryr sig
Det finns ju massor lika dana
5
Det är så märkligt,
jag är så ivrig,
vill hinna allt det där
Vill inte vara pinsam,
slänga soporna, städa,
slänga skräpet på vinden
lägga kläderna i myrornas kontainer,
sätta på sitsar på stolarna
Man skulle ju tro at jag har blivit knäpp
Och som det ser ut i min lägenhet!
Pinsamt att sjappa så här.
Esther
”Publicerat den
16 december 2004. Skicka gärna en reaktion på raderna till
info@foreningenbalans.nu”
Smärta
Uppskrapad hud som skriker vid beröring
Ta dina händer och smek min hud med mjuka drag
Använd lätta andetag när du tilltalar mitt inre.
Sprickan i det som är jag, blir till ett stup som sväljer hela min
existens
Ljudlöst formar mina läppar ord som ingen orkar höra
Ensamhetens brännsår river.
Gult var flödar ur sår som inte vill läka och bildar oceaner av smärta
Oceaner som väver ett nät runt det som är jag.
Fångad i livets existens med brännskadad hud och en outgrundlig smärta i
mitt inre, tillbringar jag mina dagar ensam i plåtburk av försvar.
Ann-Louise
Saknar du något som var här tidigare? Titta gärna i vårt
arkiv.
|
|
|
